De senaste dagarna har media från alla världsdelar, utom Asien, hört av sig ifall vargjakten. Säga vad man vill om SNF samt EU kommissionen men förbättrad möjligheter till att utföra reklam för svensk viltförvaltning har vi aldrig haft tidigare. Alla är imponerade.
Att vi har som uppgift att bidra till att lösa vargens inavelsproblem samtidigt såsom vi reducerar konflikterna genom jakt ses som enstaka sällsynt framsynt och modern viltförvaltning. När de sen får höra att oss i Sverige har näst koll på varje varg inser de att vi nog vet vad vi utför. Dessutom imponeras de från att jägarkåren är således involverad i viltförvaltningen samt av den nivå oss för diskussionen på. andra länders jägarorganisationers har nog mycket att lära från er, är en vanlig kommentar.
När vi sen beskriver att vår modell redan prövats både på björn och lodjur, med massiv framgång, blir de än mer övertygade om för att vi inte är ute efter att utrota några djur, inte heller vargen. Jägareförbundet är i grunden en bevarande organisation liksom funn
Kompensera glesbygden för ökad vargstam
Låter begreppet NIMBY bekant? Det står för &#;Inte på min bakgård&#; (Not In My BackYard) och handlar ifall hur ett problem bedöms på olika sätt beroende på hur näraliggande detta är. Ett exempel vid att NIMBY-fenomenet har innebörd är synen på vargstammens utbredning. Närheten till varg påverkar åsikterna. Intressant kan insikten om NIMBY också existera nyckeln till en lösning.
Regeringen tillät i år enstaka vargjakt på nästan enstaka tiondel av hela vargstammen. Jakten kritiserades av miljöorganisationer och andra medan landsbygdspolitiker (och landsbygdsbor i allmänhet) stödde den och motsatte sig alla planer vid en vitaliserad och ökad vargstam. Motsättningen mellan ort och land kan tyckas orubblig (folk och vargar bor där de bor), men så är ej fallet. Här bör politikerna ta hjälp av nationalekonomisk forskning.
I en bilaga mot Långtidsutredningen undersökte nationalekonomerna Bengt Kriström och Sören Wibe vid SLU och Runar Brännlund och Jonas Nor